Daniel Tengvall’s krönika

Dagens krönika – Nervositet

Det är torsdag kväll och dagen före avresa mot Falun. Det är en en höjdpunkt för många då den lokala klubben arrangerar vinterns sista inomhustävling. Framför mig ligger bilen isärplockad. Dämparna ska få ny olja, diffarna skall renoveras och skruvar skall dubbelkollas. Väskan är fortfarande inte packad. Med en suck påminner jag mig själv ännu en gång om att göra en checklista. Jag tittar ut över den mörka Stockholmsnatten och känner att det knyter till i magen. Det är alltså dags att återigen tackla det som i folkmun kallas nervositet.

 

 

 

Att ha koll på sina nerver och använda nervositeten till något positivt är viktigt oavsett om det gäller fysisk sport eller koncentrationsbaserat utövande. Men hur får man egentligen koll på detta? Är det inte lättare sagt än gjort? Har vi inte alla någon gång suttit i depån och tagit ett djupt andetag och sagt till oss själva att nästa gång skall jag köra lugnt, sansat, kontrollerat och mitt eget race för att sedan gå ut och känna hjärtslagen och därefter är allt som bortblåst.

 

 

 

För att förstå nerver och nervositet kollar jag upp vad som står på Wikipedia:

 

 

Nervositet är ett känsloläge där personen ifråga känner en oro eller har ett ångestfyllt förhållande till något som skall ske. Ångesten, som är utfallsrelaterad, kan antingen bero på att personen inte vet vad som kommer att ske, eller inte vet hur det som sker kommer att tas emot av andra.”

 

 

 

Det är alltså ovissheten som skapar oro. Kan vi påverka utfallet av ett race? Självklart, till en viss del. Men aldrig till 100%. Så för att undvika att bli nervösa bör vi alltså minimera antalet faktorer vi inte kan veta utkomsten av. Med andra ord – ju mer förberedda vi är ju mindre risk är vi att bli nervösa. Är du säker på att du har tränat tillräckligt, bilen är i toppskick, kunskapen kring setup-ändringar är tillräckliga kommer troligen frågetecken kring resultatet vara mindre. Det betyder också att bästa vägen till ett lugn är att skapa sig så mycket erfarenhet som möjligt.

 

 

 

Jag har ett komplext förhållande till nervositet. Det finns positiv nervositet som får mig att prestera det yttersta – framförallt utanför hobbyn. Något som säkerligen gäller alla. Första gången man skulle hålla en presentation inför ledningsgruppen på arbetsplatsen gjorde man allt för att lyckas imponera. Eller när man blev ombedd att hålla tal på ens systers stora bröllop. Det är säkerligen en kombination av viljan att göra ett gott intryck och skräcken inför att misslyckas. Men hur kommer det sig att det inte är lika enkelt att använda nervositet man känner på förarställningen till att bli en snabbare förare?

 

 

 

 

De senaste 10 åren har jag tävlat aktivt inom 3D-helikopter och race-drönare. Satsningen har tagit mig från världsmästerskap till stora TV-shower i USA. Jag har utsatt mig själv för enorm press och känt sådan stress att jag varit på väg att få upp maginnehållet. Men på något vänster alltid lyckats vända nervositeten till en positiv energi och kunnat prestera på topp. Så när jag laddade upp inför förra helgens klubbmästerskap i 1:10 OR, mitt comeback race, var inte nervositeten något jag tog i beaktning. Självklart skulle jag inte falla på något så simpelt som nerver. Men när racet var över och reflektionerna cirkulerade bland mina tankar stod det klart att jag har en helt annan utmaning framöver än vad jag hade räknat med.

I en vecka har jag funderat på vad som förändrats. Det är samma slags utövande som alltid. Jag har inga sponsorer som ställer krav på prestation. Jag har inget att bevisa inför någon. Tyckte mig vara väl förberedd. Så vad hände egentligen?

Jag tittar ner på bordet framför mig. Återgår till diffarna, dämparna och däcken som skall limmas. Imorgon måste allt vara klart. Jag skall försöka lyda mina egna tips och råd och vara så förberedd det bara går. I samma veva som jag är på väg att göra en sista koll att allt är nedpackat hör jag ”PAPPA!”. Bredvid mig står Cornelia – min ett och ett halvt år gamla dotter. Hon har händerna i luften och huvudet på sned, så som hon alltid gör när hon vill ha en kram. Jag lyfter upp henne och när jag känner henne nära mig börjar jag sakta inse ett svårförnekat faktum. Den största skillnaden sedan jag sist tävlade håller jag nu i min famn.

 

 

 

Den dagen hon föddes förändrades mitt känslocenter. Allt betyder så mycket mer. Allt känns så mycket mer. Prioriteringarna har ändrats. Att bli pappa är att låta sitt hjärta slå dubbla slag inför varje intryck, att låta tankarna snurra i fast forward, att känna starkt inför allt som tidigare inte hade betytt något alls.

 

 

 

När hon sitter där i mitt knä och hugger med en reamer mot bilen känner jag plötsligt ett lugn. Insikten att det är bättre att känna för mycket än för lite gör att jag känner mig mer mänsklig. Precis som supercross-stjärnan Ryan Dungey sa när han fick frågan om han blir nervös – ”If you don’t feel anything, then it doesn’t mean anything”.

Scroll to top